Ushas berättelse: Tillsammans kan vi göra skillnad

I början av 2020 var Pratham och J-Pal två av mottagarna av det filantropiska stipendiet från Co-Impact. Stipendiet ger oss möjlighet att stödja lokala utbildningsorganisationer i länder runtom i Afrika, så som Nigeria, Elfenbenskusten och Zambia, med vår metod, Teaching at the Right Level (TaRL).

Det här mångåriga projektet kommer att hjälpa tre miljoner grundskolebarn att lära sig läsa samt räkneövningar på basnivå. Det som började i Mumbais slum för tjugofem år sedan börjar nu i internationell skala.

Nyligen rapporterade Usha Rane, chef över Pratham’s utbildingsmaterial, från Niger där hon ledde den lokala lärarutbildningen av vår metod TaRL. Här, liksom i Indien,  jobbar våra instruktörer inte enbart med att förbättra skolorna. De blir också djupt engagerade i barnen och deras liv. Nedan är en förstahandsberättelse från Usha Rane om hur ett par beslutsamma, drivna och omtänksamma människor runtom i världen förändrade livet för en pojke som var på gränsen till blindhet.

Ibrahim, Niger

Det är en varm sommar i det fransktalande landet Niger. Skolan har monterats på sanden och jag känner en lätt doft av träd då jag står i den smala skuggan av det enda trädet i närheten. Jag ser mer än femtio skolbarn gå in i klassrummet tillsammans. Så mycket tillsammans att dom ser ut som en stor fisk som simmar under vattnet. De gör mycket ljud ifrån sig. När de alla har försvunnit in i klassrummet följer jag och tre andra av Prathams TaRL-instruktörer efter.  De andra instruktörerna kommer att gå igenom övningarna för klass ett och två medan jag ser på med hjälp av en tolk.

Barnen har tystnat nu och jag märker att de är nervösa eftersom instruktörerna är nya. När barnen har satt sig på golvet börjar klassaktiviteterna. Jag ser att barnen lyssnar noggrant och snart har dom glömt bort vår närvaro. Fnisset börjar och jag märker hur barnen pressar varandra att ta del av aktiviteterna. Nästan varje barn får chansen att säga någonting, antingen i de mindre grupperna eller inför hela klassen.

En pojke i klassen fick min uppmärksamhet från början. Jag försöker undvika att kolla på honom, men gång på gång så märker jag att min blick är tillbaka. Genom de olika aktiviteterna så söker min blick efter honom och så fort jag märkt det så kollar jag genast bort. Hans kinder har en lätt film över sig, hans näsa rinner och hans ögon är fulla av tårar. Jag iakttar i en kort sekund och känner, ”Nej, jag borde inte kolla på honom igen.”

Men pojken med tårfyllda kinder fortsätter att höja sin svaga hand i försök att få uppmärksamhet från läraren utan framgång. ”Varför försöker jag fly från honom?” frågar jag mig själv. ”Jag kan inte, jag borde inte.” Säger jag till mig själv.

Jag reser på mig från min bänk och går fram till pojken. Vad jag egentligen vill göra är att torka hans kinder med min dupatta. Jag tänker efter ett ögonblick och bestämmer mig för att hålla hans hand. Försiktigt tar jag med mig honom till min bänk. Han är så svag och skör att det känns som att han skulle gå sönder om jag använde någon form av kraft. Jag tar ut några näsdukar ur min handväska och torkar av hans ansikte. Det är bara några få barn och tolken som lagt märke till det, men dom säger inget. Pojken går tillbaka till sin plats och jag märker att hans uttryck är tomt. Än en gång så fylls hans ögon med tårar som sakta rinner ner för kinderna samtidigt som han sätter fart med klassens aktiviteter igen. Han gör ett försök att höja sin hand i hopp om att få svara på frågorna, men det går obemärkt förbi. Han är en pojke som inte ger upp och jag beundrar hans driv. Han fortsätter höja sin hand, men förblir osedd.

Aki (JICA – Japan International Cooperation Agency)
Efter klassen går jag långsamt ut och ser mig omkring efter Aki. Aki är en ung, entusiastisk och driven kvinna som jobbar för JICA, Japan International Cooperation Agency. Hon är så alert att jag undrar var hon får all sin energi ifrån. Hon har bott i Niger i flera år nu och dedikerat sitt liv åt barnen här, jag tror inte att hon har några planer på att flytta tillbaka till Tokyo.

När jag hittar Aki är hon upptagen med att organisera saker runtomkring. Fordonen som ska ta oss till platsen där vi ska äta lunch, ge instruktioner till rektorn samtidigt som hon pratar med folk runt omkring sig. Känslan av att jag inte borde störa henne slår mig.

Solen står högt och jag önskar att jag kunde gå och sätta mig i bilen för att få skugga. Men, jag håller i Akis hand och min blick letar efter pojken samtidigt som det enda jag kan säga till henne är att jag måste hitta honom. Som tur är har han inte lämnat skolan ännu. När jag ser honom så väntar han på någon och jag rusar fram med Aki som följer efter. Jag ber Aki att fråga honom vad han heter, Ibrahim. Han väntar på sin äldre bror som går i trean.

Aki har släppt allt sitt åt sidan och lyssnar intensivt på mig. Jag fortsätter att läsa hennes ansiktsuttryck efter någon form av positiv respons samtidigt som jag beskriver att jag vill hjälpa den här pojken, Ibrahim. Kan han få den bästa behandlingen som Niger kan ge? Kan vi ta honom till ett annat land där han kan få bättre behandling mot sin sjukdom som långsamt gör honom mer och mer blind?

Aki tänker en längre stund utan att säga någonting. Till slut bryter hon tystnaden och säger sakta att vi ska prata med rektorn.

Rektorn
Han är en lång, ung man med en intelligent blick. Han kan prata lite engelska och har ett snällt leende. Han lyssnar nästan lika intensivt som Aki hade gjort tidigare när vi berättar att vi vill hjälpa Ibrahim. Han ser på mig med största misstro och säger att jag inte kommer kunna prata med pojkens far då han är i Benin, ett närliggande land dit fattigare arbetare migrerar för att hitta jobb. Han berättar också att pojkens mamma inte kommer fatta några beslut åt pojken då hon inte lämnar huset och förmodligen inte förstår franska.

Efter ett tag får han en glimt i ögat och säger i en försäkrande stämma ”Jag ska skicka ett meddelande till hans far. Han kommer att möta er hela vägen från Benin.” Det var en bra idé att prata med rektorn.

Ibrahims pappa
När vi möter Ibrahims pappa håller han i pojkens hand. Han börjar prata och har blicken fäst vid Aki. Dom pratar i drygt en halvtimme. Aki, Ibrahim, Ibrahims pappa och jag står under det ensamma trädet utanför skolan. Gång på gång förklarar han att allt han gör är så att pojken ska ha det så bra som möjligt, att han har ägnat sitt liv åt att hans åtta barn ska ha det bra och hur han har nekats möjligheter gång efter gång. Hon översätter inte konversationen, men jag förstår. Det uppstår en tystnad. Han rör vid pojkens panna och kollar upp på himlen och jag förstår att det är hans sätt att säga ”Tack”.

Det kinesiska sjukhuset i Niamey

Den kinesiska regeringen har byggt ett modernt sjukhus i Nigers huvudstad Niamey där man får vad man betalar för. Aki och jag bestämmer oss för att konsultera med den lokala ögonläkaren på sjukhuset och vi får snabbt besked att de inte har resurserna att behandla Ibrahim här.

Jag behöver åka hem till Indien igen och Aki tar på sig uppdraget att ta reda på vad som är fel med Ibrahim och tar även på sig kostnaderna som följer med undersökningarna.

Madhav Chavan, Grundare, Pratham Education Foundation

När jag har kommit hem till Indien börjar jag att skriva till min släkt, vänner och kollegor angående Ibrahim och hur han ska få sin behandling. Jag får ett svar från Madhav som jobbar på Pratham.

Han skriver ett mejl som är kort och koncist. Det är bara sådan han är! Han frågar några relevanta frågor som han vill ha svar på så snabbt som möjligt. Aki svarar med sin japanska dialekt och hennes engelska har inslag av franska. Hon förklarar vad som är fel med Ibrahim för Madhav och skickar även alla rapporter som hon har fått från undersökningarna. De är på franska och måste översättas till engelska. Vi får hjälp att översätta rapporterna av en kvinna som heter Laura, som är från Paris och som gör sitt bästa utan att ha någon koll på den medicinska terminologin.

Efter flera video- och mejlkonversationer börjar jag få åsikter från experter runtom i Indien. Ett beslut måste tas. Pojken måste opereras – antingen i Indien eller i Nigeria. Nigeria gränsar Niger och kräver inte ett visa för Ibrahim, men det finns ett annat problem. Nigeria är ett engelskspråkigt land och ingen av Ibrahims föräldrar eller släkt kan prata engelska.

Aki pratar med föräldrarna och de hittar modet att ta Ibrahim till Nigeria för operationen med hjälp av en man som hjälper till hela vägen.

Dr. Fasina Yemi

För bara en vecka sedan skickade Aki det här mejlet till mig:

“Jag hoppas att du mår bra. Jag kom precis tillbaka till Niger efter flera veckors resande till Japan och Ghana. Igår fick jag äntligen träffa Ibrahim. Jag var inte i Niger under tiden han var i Nigeria eller när han kom hem, men jag fick fortfarande information från sjukhuset. Han mår bra. Operationen var framgångsrik och han återhämtade sig mycket bra, sa doktorn. Se bifogad bild (han var så nervös så han log inte på bilden! Så han ser kanske inte ut att må bra… men han är okej). Han ska nu stanna hemma eftersom hans näsa är ömtålig och inte får röras. Jag ska försöka få till ett videosamtal med en läkare i Nigeria och visa honom Ibrahim och diskutera. Oavsett ska Ibrahim få en konsultation av en läkare från sjukhuset i Nigeria i maj och om det inte är några problem då så är behandlingen klar. Jag hoppas att allt går bra.”

Jag känner hur hennes energi sprider sig hela vägen till mig i Indien.